Sommar sommar sommar

Gjorde lite flädersaft, som en chef!!! :) Min blir onekligen skitgod. I övrigt är det ju sommar, vilket för mig tydligen betyder att bränna sig illa...yepp - every year.  :P

Imorgon bär det av till Gotland i några dagar...skönt att komma bort. Har packat ner träningsgrejerna för det ska knatas ordentligt på öjn tänkte jag. :)

Who am I foolin`...

Ja precis..vem lurar jag egentligen... kämpar så hårt för att lura mig själv... men det funkar ju inte så. Jag har inte gått vidare. Inte alls. Jag söker å söker efter någon/något som kan fylla tomrummet efter dig, eller snarare ER. men som sagt, det funkar inte så.
Det gör ont. Väldigt ont. Som Danny sjunger "dom säger att tiden läker alla sår, men livet lämnar alltid spår", och det stämmer ju jävligt bra. Vissa stunder känns det...nåja, inte bra (för det dröjer nog) men iaf helt OKEJ. Men sen slår det till igen...ensamheten, funderingarna, va fan hände, varför, va fan var det där, vad gör du, vad känner du, vad kände du..osv... alla dessa tankar... och ja jag har väldigt svårt för avslut som inte är några riktiga avslut egentligen...allt e bara jobbigt. Och tomheten. Den här jävla tomheten. Den äter upp mig. Inifrån.

Jag sa från början att jag var fel person att göra illa. Ändå var du tvungen att inte bara köra in en kniv i hjärtat, utan dessutom vrida om den ett par varv också...det e så det känns. Jag är faktiskt helt oförstående till många av de saker du gjorde. Frågan är hur DU ser på allt...det får jag aldrig veta. Just nu känner jag nog mest att jag skulle vilja ha ett samtal...ett förlåt....något som hjälper mig vidare. Men det kommer aldrig hända. För du var ju inte med om det jag var med om. Du tog den enkla vägen, och jag kunde inte det. Istället fick jag gå igenom det värsta tänkbara, och jag går sönder av sorg och ånger. Jag BORDE hata dig. Varför gör jag inte det?

Någon sa att jag bara inbillar mig det jag känner...för att fly från mig själv. Det är ju lättare att hänga upp sig på någon annan, speciellt om den personen inte är tillgänglig. En annan sa att det kanske är så att när allt var över, det kanske var först då jag insåg HUR mycket du betydde för mig....båda kan ha rätt...jag vet inte. Jag vet bara att allt e tungt.
Jag förlitar mig på tid. Någon gång kanske det lägger sig. Någon gång kanske den glada jag hittar tillbaka. Jag hoppas det. Av hela mitt hjärta.
Hur fan går man vidare.....

There´s no going back...

Ont i hjärtat, ont i själen.. saknaden vill inte ge sig. 

Ångrar mig så att jag lät dig gå. Förlorade ju då er båda två.

Smärtan har mig i sitt grepp, och jag känner mig ganska depp. 

Var det värt det? För att älska en liten stund....

tankarna far, jag får inte en blund.

Försöker få en rätsida på allt, men det enda jag känner e kallt

i hjärta själ å sinne

Men jag bevarar er i mitt minne.

Det sägs att tiden läker alla sår... det är fel så det förslår.