Det gör ont. Väldigt ont. Som Danny sjunger "dom säger att tiden läker alla sår, men livet lämnar alltid spår", och det stämmer ju jävligt bra. Vissa stunder känns det...nåja, inte bra (för det dröjer nog) men iaf helt OKEJ. Men sen slår det till igen...ensamheten, funderingarna, va fan hände, varför, va fan var det där, vad gör du, vad känner du, vad kände du..osv... alla dessa tankar... och ja jag har väldigt svårt för avslut som inte är några riktiga avslut egentligen...allt e bara jobbigt. Och tomheten. Den här jävla tomheten. Den äter upp mig. Inifrån.
Jag sa från början att jag var fel person att göra illa. Ändå var du tvungen att inte bara köra in en kniv i hjärtat, utan dessutom vrida om den ett par varv också...det e så det känns. Jag är faktiskt helt oförstående till många av de saker du gjorde. Frågan är hur DU ser på allt...det får jag aldrig veta. Just nu känner jag nog mest att jag skulle vilja ha ett samtal...ett förlåt....något som hjälper mig vidare. Men det kommer aldrig hända. För du var ju inte med om det jag var med om. Du tog den enkla vägen, och jag kunde inte det. Istället fick jag gå igenom det värsta tänkbara, och jag går sönder av sorg och ånger. Jag BORDE hata dig. Varför gör jag inte det?
Någon sa att jag bara inbillar mig det jag känner...för att fly från mig själv. Det är ju lättare att hänga upp sig på någon annan, speciellt om den personen inte är tillgänglig. En annan sa att det kanske är så att när allt var över, det kanske var först då jag insåg HUR mycket du betydde för mig....båda kan ha rätt...jag vet inte. Jag vet bara att allt e tungt.
Jag förlitar mig på tid. Någon gång kanske det lägger sig. Någon gång kanske den glada jag hittar tillbaka. Jag hoppas det. Av hela mitt hjärta.
Hur fan går man vidare.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar