Saknad

...ska man visst kunna styra har jag hört kloka människor säga. Och visst, man kan säkert bestämma sig för vad man vill känna i mångt å mycket. Men om man tex saknar pengar, så är ju det också en form av saknad?? Att inte kunna leva som man vill, eller inte kunna ge barnen det man vill... att inte kunna äta vad man vill, inte kunna hitta på saker .... ? STYR man verkligen känslorna där? För jag VILL inte känna hopplöshet inför det, men för MIG känns det oundvikligt? Självklart gäller det att kämpa sig framåt, men ibland sitter man liksom fast i en rävsax.. ;)

Sen finns det ju en annan form av saknad... en som saknar förnuft. Den sliter i en, snurrar till det och får en ur balans. Och hur mycket man än försöker stänga den ute, så håller den sig envist kvar, men jag vägrar ge den någon som helst uppmärksamhet. Och orden upprepar jag för mig själv som ett mantra.. "Man styr själv vad man ska känna...." sååå programmera om mig för fan!! Jag kämpar ju här!!! :)